Det här är torpet Jälsbjär, där levde och verkade en familj i två generationer under nära hundra år. Minst sex barn föddes i den lilla stugan, och fem av dem blev vuxna där. Man odlade upp och brukade den magra jorden under slit och umbäranden. Men det var segt virke i dem, mor i huset blev över nittio år, trots ett hårt och slitsamt liv. Den siste som bodde i huset var yngste sonen Karl, han levde en stor del av sitt liv i U.S.A. men återvände hem, och dog här omkring 1960. Den här vårvinterdagen 1977 strålar solen så varmt mot det lilla torpet att man nästan tycker sig höra Blind Willie Johnson sjunga i bakgrunden.
Om Blind Willie Johnson (1897-1945) vet man inte så mycket, fotot i klippet nedan är det enda kända av honom, och det var tom. oklart mellan vilka år han levt, tills man återfann dödsattesten för några år sen. Hans mor dog när han var mycket liten, och det bästa han visste som barn var att följa med till kyrkan om söndagarna och sjunga med församlingen. När han var fem år sade han till sin far att han ville bli präst, och han gjorde sig en gitarr av en cigarrlåda. Hans far gifte om sig, men äktenskapet blev inte så lyckligt, vid ett bråk mellan föräldrarna när Willie var sju år slängde styvmodern lut mot hans far. Fadern hann kasta sig undan, men Willie, som stod bakom sin pappa, fick luten över sig, och blev blind.
Efter detta blev kyrkan än mer hans tillflyktsort, där lärde han sig sjunga och spela gitarr och som vuxen försörjde han sig genom att spela på hemstadens gator, men han var livet igenom en människa som levde på marginalen.
1945 brann hans hus, men Willie som inte hade någon annan stans att ta vägen, bodde kvar i de våta kalla ruinerna. Efter några veckor blev han svårt sjuk och togs till sjukhus, men eftersom han var svart och blind togs han inte emot, och han dog kort därefter, enligt dödsattesten av Tyfoidfeber komplicerad av Syfilis.
Blind Willie Johnson hade förmågan att kunna sjunga med sk. falsk bas, du får veta hur det låter om du orkar höra mer än halva klippet:

Mycket seriösa inlägg. Härligt med tankar.
SvaraRadera